Lite till

Denna vecka har jag känt mig lite kreativt trög. Vet inte om det beror på för lite sömn, dålig kost eller bara ren otur. Men några saker har jag iallafall lyckats åstadkomma. I måndags t.ex., satte vi igång med byggandet av våra sop-samhällen. Det kändes lite jobbigt i början när jag såg samhälle efter samhälle byggas upp omkring mig medan jag själv satt där och petade med min visp, men efter ett tag kom jag igång med mitt bygge och på tisdagen stod pjäsen klar; "Kommunikationens mekanik" som Sofia så fint uttryckte det. (Hoppas det är ok att jag stjäl det namnet rakt av, tyckte det passande så fint).

Min tanke var att vispen skulle symbolisera samhällets förmåga att med rätt medel kunna sammanföra människor med liknande värderingar, intressen och behov för att skapa en gemenskap. Men eftersom vevfunktionen som skulle symbolisera själva sammanförningen (och som jag förövrigt är mycket stolt över) inte riktigt framgick, fick jag en massa andra spännande associationer på mina lappar. Allt från "soptipp" och "missbruk" till "fångade" och "vatten". Intressant! 
(När jag tittar på bilden nu ser jag att installationen passar fint in i mitt inringade område. "Pretto-cirkeln" lönade sig med andra ord!) 


I torsdags såg jag "Du levande" för andra gången, och med lite nya ögon skulle jag nog påstå. Tidigare har jag inte tänkt så mycket på de konstnärliga tankarna bakom filmen utan sett den i rent humorsyfte, precis som föregångaren "Sånger från andra våningen". Men i och med att vi diskuterade filmen efteråt fick man lite nya funderingar kring hur man skulle kunna tolka de olika scenerna. Som inledningsfråga i vårt "typ" sokratiska samtal bestämdes "Vilken är din favoritscen i filmen?" och det blev en hel del olika svar med olika motiveringar som var intressanta att höra. Det känns lite som att den här typen av film ofta delar upp folk i två läger, vissa tycker den är genial och vissa tycker den är skräp. Jag lägger mig nog (som så ofta) någonstans emellan. Jag kan stundtals hålla med dom som tycker den känns rätt seg och nästan provocerande absurd ibland, men samtidigt tycker jag den har en del riktigt roliga scener och ger mig nåt. Jag vet inte riktigt vad. Kanske är det så enkelt att den gråbleka misär som genomsyrar filmen får en själv att känna sig som en färgsprakande och lyckad person. 


På måndag är det gestaltning. Det ska bli spännande att se vad alla har för fina shower att bjuda på. Själv känner jag mig nog en aning förvirrad om jag ska vara ärlig, men någonting har vi iallafall fått ihop i gruppen. Roxette kommer vara involverade. Otippat!